var uppmonterade som ett landmärke från forna valfångardagar. Två fiskgjuse-par hade byggt bo ovanpå ryggkotorna. Därifrån körde vi längs sandrevlar och förbi ett antal vidsträckta fågelkolonier tills vi anlände till en stor pelikankoloni. Kaptenen parkerade båten där, nära den vita sandstranden, och direkt kom en stor skock bruna pelikaner och omringade vår båt.

Fotosession med pelikaner
Kapten Eleazar nickade till mig samtidigt som David, vår guide, log lite underfundigt mot mig. David sa “Magnus, enligt kaptenen kan du kan hoppa i här och ta undervattensbilder på pelikanerna om du vill.” Jag var inte alls nödbedd, och jag hoppade i och alla ombord skrattade gott när pelikanerna hackade på min kameras domeport. Kaptenen slängde slängde sardiner i vattnet runt båten och vi fotograferade de närgångna bruna pelikanerna i midjedjupt vatten i en timmes tid. Kul och lite crazy!

På eftermiddagen gjorde vi ett strandhugg till, då vi stannade vid en vit sandstrand där kaptenen trollade fram en utomjordisk “fine dining” upplevelse. Efter vår vandring längs stranden samlades vi runt båtens för och åt utsökta musslor (Almeja chocolata) och en limemarinerad ceviche med nacho-chips. Oj oj oj, det var en måltid jag sent skall glömma. Vår väderdag hade förvandlats till en femstjärnig upptäcktsresa runt Magdalenabuktens inre miljöer.

Varje år är unikt
Sardine Run i Magdalena Bay har ett nytt ansikte varje år. Sardiner, spjutfisk, sjölejon och fågellivet är alltid där, men vissa år är det mer av något eller mindre av något annat. Ett exempel var säsongen 2023 då guldmakrillerna (Mahi mahi) fanns överallt, och aldrig någonsin tidigare hade kaptenerna från San Carls sett så många Brydes fenvalar i farten. Fenvalarna kunde gulpa i sig ett helt sardinklot i en munfull om det vill sig väl.

Vår säsong (2024) hade vi extra gott om sardinstim och spjutfiskar och det var knölvalsåret med stort K och så mycket delfiner. Det siktades späckhuggare i norr (när vi var aktiva söderut), andra båtar hade närkontakt med flera bamsestora klumpfiskar, och veckan innan vi anlände simmade snorklarna med gigantiska stim av mobularockor. Flera hundra stycken i en stor flock. De kallas Munks djävulsrockor och är relativt enkla att hitta då de hoppar i höga språng upp i luften.

Kaliforniahalvöns marina ekosystem är en ovärderlig resurs för både lokalbefolkning och forskning. Stora djur flyttar in och ut över säsongen, och Magdalena Bay området är en extra viktig del av den livslinje som Baja-området utgör för många marina arter. Genom att utveckla småskalig och hållbar turism, och strikta skyddsåtgärder, finns det en möjlighet att säkerställa att vildmarken bevaras även för framtida generationer.

Total succé & arrivederci
Efter alla våra upplevelser samlades tre av oss på hotellets charmiga takveranda över en kall öl. Dags att åka hem nästa morgon, och vi försökte summera årets mexikanska “Sardine run. Erin, som är från Kina men bor i USA, och Leif från Sverige tyckte båda två att redan första dagen hade de sett långt mer än de förväntat sig. Erin frågar mig vilka som var mina mest glittrande guldkorn att minnas?

Jag svarade: “Det är den totala, sammantagna upplevelsen av Bajas vilda och vackra kustlinje i väst som är allra mest imponerande för mig. Jag är så glad att jag åkte hit. Såklart är sardinstimmen i sina föränderliga former, tremeters blåskimrande spjutfiskar och närkontant med sjölejon i det blå mina självklara favoriter. Men det fanns ju så mycket grädde på moset. Vi fick ju uppleva den södergående knölvals-armadan, plåta pelikanerna under ytan, ett kort men spännande besök av en Brydes fenval, delfin på en massa olika sätt och i megapod-format, jagande tonfisk, sanddynerna…” Ja, det var faktiskt svårt för mig att sammanfatta allt jag upplevt.

Nu när jag tänker tillbaka på vår sista dag, och den sista gången vi gick i. Jag låg där alldeles stilla i det blå intill ett glittrande sardinstim i över en timme. Plösligt simmade sardinerna i min riktning och “gömde” sig i skuggan under mig. Ett guldbrunt sjölejon simmade upp och stötte ut en vitskummande bubbelsvärm framför mitt ansikte. Jag tittade ner och där simmade sju fabelliknande enhörningar med självlysande blå ränder som i en dröm.

Jag reste över halva jordklotet för att få möta den marina vildmarken utanför Magdalena Bay. Det visade sig vara en magisk